johanna stern

Orklösheten infinner sig och själen blir på något sätt rastlös. Öppnar ytterdörren efter arbetet och möts av en viftande svans och glada ögon. Lycka. Vi äter middag, min sambo och jag. 

Mörkret. Det vad som känns som det konstanta mörkret tar över. Tid rinner iväg utan att ett jota blivit gjort. Känns det som. Jag går och lägger mig vad som anses alldeles för tidigt för att energin är slut. Mörket tar över. Stjärnklar himmel. Frost. Snö. Kyla. 

Vinterhalvåret är påbörjat åter igen och jag undrar var sommaren tog vägen. Samma undran som förra senhösten. Tomas Ledin sjunger om att sommaren är kort och visst fan är det så.