johanna stern

För inte allt för länge sedan brast mitt hjärta i tusen bitar. Känslan av att släppa någon man trodde man skulle spendera resten av sitt liv med är som att riva upp en sårskorpa om och om igen och undra varför det inte läker någon gång. I en vecka grinade jag varje dag. Att försöka äta frukost fick mig att grina, lyssna på musik fick mig att grina, precis allt gav mig tårar. Någonstans på vägen i vad jag trodde skulle vara min egen undergång så började jag också finna mig till ro, att inse att allt kanske ordnar upp sig. 

Tänka sig att jag ligger här nu, i en stuga som jag bor i med en ny kärlek.  En ny människa jag tittar på och upplever är mitt allt. En sambo. En som älskar mig. Och jag älskar honom. Utan mitt brustna hjärta hade jag kanske aldrig hittat honom. Så jag tackar mig själv för att jag begav mig in på nya äventyr. Ut med det gamla och in med det nya. Förhoppningsvis första och enda gången mitt hjärta går sönder pga ett avslut. Med enhär som snarkar bredvid mig idag vill jag spendera varje dag med. Bilda familj med. Älskas av och älska tillbaka tills våra hjärtan inte slår mer.