22 Augusti 19:17
Kategori: Vardag
Det närmar sig avfärd mot varmare breddgrader, Mallorca. Mamma fyller 50 och vi har bokat resan för att fira henne. När vi bokade var det typ 97 dagar kvar till avresa och jag kände en längtan. Det kändes roligt och framförallt skönt att få koppla av på stranden.
Idag är det 11 dagar kvar till avresa och allt jag känner är ångest. Paniken kryper i kroppen på mig och jag längtar absolut inte.
Jag har under senare år utvecklat rädslor och får panik i situationer jag inte är trygg i.
Jag är rädd för att sätta mig på en buss. Jag är rädd för att flyga i ett flygplan med 165 personer. Jag får panik av att veta att när jag väl klivit på kan jag inte kliva av förrän vi är framme i Palma. Jag är rädd för en sån simpel sak som att handla på ICA Maxi. Jag får sådan sjuk ångest att min hund ska bo på hundpensionat dessa dagar vi är bortrest. Ingen känner min hund som mig, rätt så självklart. När paniken väl börjar krypa i kroppen blir jag alldeles snurrig, svimfärdig, magen blir orolig och jag mår fruktansvärt dåligt. Jag försöker hitta något form av svar på varför jag har blivit såhär. Varför kan jag inte bara kunna få åka med en buss utan att må psykiskt dåligt. Hur kunde det bli såhär? Är det något jag kan påverka?
Oftast när en situation uppstår så försöker jag fokusera på min andning, gärna lyssna på musik. Jag försöker intala mig själv att jag klarar av detta. Jag klarar av folksamlingar. Jag kommer inte dö. Jag ska bannemig kunna handla på en stor matvaruaffär utan att det kryper inuti mitt huvud och under mitt skinn. En dag.
