Det känns som om jag går runt med en olustig känsla i magen konstant. Mestadels kan jag kontrollera den, men ibland går det bara inte. Som i helgen till exempel, en spökande känsla som höll i sig från det att jag kom hem i fredags enda till måndag. Det är så svårt att lämna jobbet på jobbet, lika svårt som det är att lämna hemmet hemma. Man släpar runt på allt dåligt som händer överallt. Minsta lilla oro påverkar allt. Jag är nog (eller jag vet) en expert på att grubbla på allt och inget i oändlighet. I alla fall tills jag vet att det är ok eller problemet är löst. Men mina vänner, sedan händer någonting som gör allting så bra. Som i måndags! Hela helgen hade jag gått runt och grubblat och tyckt att livet bara var pissigt. Första rastvaktsrasten började och jag hamnade i pulkbacken med en massa barn. Pulkbacken är precis bredvid min gamla goa arbetsplats nämligen. Där, bakom staketet står det barn jag en gång varit fröken till som berättar hur mycket dom saknar mig och att dom vill att jag ska komma och vara med dom. Förstår ni hur hjärtat bara smälte!!! Just där försvann den äckliga känslan i magen och jag kunde återgå till mitt "normala" jag. Älskade barn, små solstrålar i vardagen.